Nedtecknat av Kent Forssgren

Bildandet av Travellers Club

Travellers Club konstituerades den 13 februari år 1911

Den 6 februari träffades Eric Hultman, Helmer Åkerman, Carl Lychou, Ivar Hambn och Emil Carlson på källaren Pelikanen (finns fortfarande kvar) och beslöt att bilda The Travellers Club. Tanken kom ursprungligen från Gustav Melin. För att poängtera att sällskapet ej menade att bli en godtemplareloge, lyder den första paragrafen i protokollet: Whisky och punsch beställdes och titlarna bortlades.

Den 13 februari 1911 träffades gruppen åter, förstärkta med Jakob Lagerkrantz, samt skriftligen Charles Friberg, för stadgarnas antagande och klubbens konstituerande.

Den 21 februari valdes styrelse och antogs följande nya medlemmar: överste Clas Grill, direktör John Hammar, Albert Engström, friherre Carl Cederström (flygarbaronen), impressario G. Thalberg, redaktör E Nyblom, direktör T Wulff och kapten Ludvig Leonard Juhlin även kallad Skepparludde. Till förste ordförande valdes Skepparludde.

Föreningen syfte angavs enligt följande: Klubbens ändamål är att samla till fosterlandet återbördade söner, som under längre eller kortare tid i vetenskapligt eller kommersiellt syfte besökt avlägsna länder, lära dem känna varandra och sätta dem i tillfälle att utbyta tankar och erfarenheter. Redan vid fjärde sammanträdet började raden av föredrag, som allt sedan dess varit karaktäristiska för klubben.

Tippu-Tib

Ett av föredragen under klubbens första år hölls av medlemmen Arvid Wester (invald 1911 och avliden 1914) Detta handlade om en person som sedermera skulle komma att bli av en mycket speciell betydelse för Travellers Club. Major Arvid Wester var en banbrytare i Afrika före Kongostatens grundläggning. Han var underlöjtnant i Närkes regemente, då han 1883 jämte ett tiotal andra svenska officerare av Belgiens Kung Leopold II anställdes för att medverka vid den framsynte monarkens älsklingsplan Kongostaten. Wester gjorde sig särskilt bemärkt genom det högst förtjänstfulla sätt varpå han upprätthöll den ansvarsfulla posten som chef för Stanley Falls, den viktigaste och mest avlägsna stationen. Genom sitt modiga och fasta uppträdande — oaktat att hela hans truppstyrka utgjordes av ett 20-tal hausamän — och sitt på samma gång hovsamma sätt att behandla infödingarna, med vilka han till en början måste utkämpa allvarliga strider, lyckades han efter hand vinna deras respektfulla aktning och förtroende. Så blev fallet även med de påträngande araberna, vilkas hövding, den mäktige Tippu-Tib ville förmå Wester att överlämna stationen. Men detta lyckades inte. Den sluge och förskräckte svensken slöt till och med ett vänskapsförbund med den store hövdingen, vilket blev av stor betydelse för stationens vidmakthållande under Westers chefstid. Detta säkrade också Löjtnant Gleerups resa tvärs genom Afrika.

Vid hemkomsten till Sverige hade Wester med sig en uppsättning kläder från Tip- pu-Tib. Sedan Wester blivit avlöst som chef av en engelsman, gick araberna till anfall och stationen utplånades. Efter hemkomsten avancerade Wester till major vid livregementets grenadjärer och förflyttades därifrån till "gotlänningarna".

Stora Klubban

Den Stora Klubban, Mandråparen, är skänkt av Konsul Wibom, vilken i släktskap är farfars bror till P G Wibom. Klubban kommer från övre Sudan. Han bytte år 1913 till sig den för fem lökar från en nuerhövding. Nuerna bodde kring övre Nilen, vid Bahr-el eraf eller giraffloden sydväst om Abessinien. Mandråparen var nuerfolkets ättestupa för åldringar på väg att bli orkeslösa. Man ställde till med en stor fest med mat, dryck och unga vackra flickor. När hedersgästen var på höjdpunkten av lycka och välbefinnande träffades han bakifrån av ett välriktat slag med Mandråparen. Stora klubban användes endast på Högtidssammanträdet i februari, dock utan att hedersgästens välbefinnande ändas.

Lilla Indianklubban m fl

Den mindre klubban skänktes till klubben av Klinckowström som anskaffat den på ort och ställe. Det är en indianklubba "apatou" från Karaibindianerna i Surinam. Det var hövdingens ämbetstecken. Med ett snabbt rapp på tinningen avfärdade han supplikanter eller befriade stammade från personer som av obotliga eller smittsamma sjukdomar. När han emellertid en dag i Paramaribo knackat en dam i skallen med klubban, hon hade råkat ut för ett epileptiskt anfall, blev den konfiskerad av stadens polismästare. Förargelseväckande beteende kallades det. Det lilla hål som finns i klubban, borrades av polismästaren för att se om den var fylld med bly. Detta hade ansetts som en försvårande omständighet enligt de holländska förordningarna.

På klubbens 25-årsjubileum den 4 februari 1936 överlämnade ordföranden för Trampelaget i Oslo som en gåva en ordförandeklubba igjord av silver från Kongsbergs silvergruva och ebenholz från Transvaal.

Klubbens Fana

Travellers Clubs fana är komponerad och målad på siden av Ch. Friberg.

Klubbens hedersmedalj

Bildhuggaren och medlemmen Carl Fagerberg (1878-1948) har skulpterat klubbens hedersmedalj, instiftad 1921 till 10-årsjubileet. Den graverades av professor Erik Lindberg, konstakademin som är mannen bakom medaljerna till Nobelpristagarna.

Travellers Clubs samlingar

Hela Travellers Club´s samling är under katalogisering och beskrivning av vår medlem och f d chefen för Etnografiska Museet Karl Erik Larsson.

Tidigt resande

Upptäcktsresor har, jämte krig och religion, varit klassiska arenor för hjältedåd och enastående prestationer. Den episke resenären utför bragder, möter och bemästrar fasor, utforskar och njuter av det identitetsupplösande exotiska.

Den förste upptäcktsresanden anses i encyklopediska sammanhang vara Hanno som 450 f Kristus seglade från Karthago utmed Afrikas kust till Sierra Lione.

Andra tidiga kända resenärer var Marco Polo 1200-talet och Ibn Batuta på 1100-talet.

Den siste klassiske upptäcktsresanden anses vara Wilfred Thesiger som levde under primitiva former bland ökenfolken i Nordafrika. Thesiger hatade maskiner och när han år 1969 på en ödslig expedition vid före detta Rudolfsjön fick höra att människan satt sin fot på månen kände han en djup förtvivlan inför den moderna teknologins härjande framfart. Han såg hur människan i sin terminala triumf förvandlar hela jordklotet till ett asfalterat peneplan av homogeniserad, televiserad byidioti.

Intill slutet av 1800-talet var utlandsresor obekväma, svårgenomförliga och dyra. Det fordrades lång planering och stora investeringar av såväl tid som pengar. Det innebar stora risker för hälsan, till och med livet.

Ordet "traveller"

Vi får en god förståelse av de strapatser som var associerade med resande i antika tider om vi försöker härleda ursprunget till ordet Traveller. Det engelska ordet traveller stammar etymologiskt från franskans "travaille" vilket betyder arbete, möda, plåga. Travaille anses av vissa forskare i sin tur härstamma från det latinska ordet "trepalium", vilket var namnet på ett treuddigt tortyrinstrument.

Travellers Clubs grundare

Affärsman Helmer Åkerman (1874-1956)

Den förste klubbsekreteraren.

Klubben första sekreterare; Från den 13 februari till den 8 oktober 1913. "hans trygga livlighet" och efter tidens recept turnerade humor präglade föredragsreferenten och gjorde honom till en gärna hörd nachspielstalare. Helmer Åkerman var bara 19 år då han emigrerade till Syamerika för att pröva sin lycka. Han stannade där i nio år och hann under denna tid vara med om O. Nordenskiölds Eldslandsexpedition 1895-96. Han var hemma en del år och ägnade sig åt affärsverksamhet. Hans framåtanda och under den runda ytan explosiva temperament, behövde mer luft under vingarna. Han for tillbaka till möjligheternas kontinent, (nu den norra) och är år 1936 vid klubbens 20-årsjubileum bosatt i Detroit, Michigan U. S. A.

Skriftställare Eric Hultman (1867-1911)

Eric Hultman var den egentlige initiavtivtagaren till Traveller Club. Man vet litet om hans liv före och efter den tid då han kom till Stockholm och presenterades sig hos Albert Engström med ett brev undertecknat f. d. guldgrävare. Han gick bort redan i september samma år som han var med och bildade klubben. Albert Engström som, hade blick för vad människor går för, värderade Hultman högt som medarbetare i Strix och skrev om honom: "Hans glada friska syn på tillvaron, trots ett liv av hårda erfarenheter, hans trygga humor, hans vakna blick på dagens företeelser, hans förakt för bigotteri och all slags humbug, hans kamratlighet, hans i verklig mening upphöjda filosofi som utmynnade i förståelse, överseende försonlighet - — alla dessa egenskaper gör att det tomrum han lämnar efter sig icke kan fyllas.

Disponent Carl Edvard Lychou (1860-1935)

Klubbens första revisor.

Det berättas om Carl Edvard Lychou att ingen föredragshållare har visat travlarbröderna en sådan fin artighet som han. Framför minnen patinerade av 40 år, framför bilder vilka berättade om pionjärens hårda arbete, om ett utdöende folkslag, satte han den stillsamt anspråklösa skylten: "Ja, det där vet ju bröderna redan förut." Med ett tält på ryggen hade Carl Lychou 1885 vandrat genom jungfruliga australiska urskogar för att söka guld på ett område som han ärligen köpt. Där blev han en av de första kolonisatörerna. Vad han upplevde som kolonisatör och som ledare av en straffexpedition kunde giva stoff till många äventyrsromaner. Men vid återkomsten till fosterlandet inordnade sig Carl Lychou på ett av de arbetsfält som tillhöra vår nordiska breddgrad.

Köpman Ivar Hambn (1866-1955)

Sydafrika 1889-1893. USA 1895.

Kapten Ludvig Leonard Juhlin (1843 1922)

Klubbens första ordförande.

Ludvig Leonard, eller Skeppar Ludde som han kallades, blev klubbens första ordförande. Han var den mest kända och populära av alla våra sjömän. Han var en son av den svenska flottans stad Karlskrona där han föddes den 28 juni 1843. Hans barndom var fylld av intryck från segel och tåg, friska vindar och pojkaktigt dristiga skärgårdsutflykter. Naturligtvis skulle han bli sjöman.

Knappt 15-årig började han sin bana som matros huvudsakligen på avlägsna farvatten med fem nationers fartyg till1866. Under denna tid passerade han ekvatorn icke mindre än 38 gånger. Sin styrmans- och sjökaptensexamen avlade Skeppar Ludde vid Karlshamns navigationsskola. Vid nyss fyllda 30 fick han sin första befälspost som kapten på ett svenskt fartyg. Under sina färder runt klotet var han naturligtvis med om en mängd äventyr. Det minne som han själv bevarade som sitt dyrbaraste hade han från en resa 1876. Då lyckades han rädda besättningen, 35 man, från ett brinnande engeskt skepp "China" i Bengaliska viken. En bragd som belönades av engelska regeringen med en konstrikt arbetad större silverkanna i amforstil, försedd med en smickrande dedikation. När hemlängtan blev för stark bosatte han sig i Stockholm och arbetade bl a som biträdande hamnkapten, lärare i författningskunskap, sjökunskapspedagog och besiktningsman på fartyg och bisättare i sjömål vid brittiska konsulatet. När Skeppar Ludde fyllde 70 år blev han varmt hyllad av "hela Stockholm" och framför allt av Travellers Club. Klubben lade under hans ljusa och kloka spira grunden till sin blomstring. Skeppar Ludde avgick som ordförande 1913 och valdes till hedersledamot.

Andra medlemmar från den första tiden

Friherre Carl Gustav Cederström (1887- 1918)

Medlem nr 12 Invald 1911.

Carl Cederström, flygarbaronen kallad var Sveriges förste flygare. I Svensk Uppslagsbok, årg 1947, sägs följande om honom; Cederström ursprungligen lantbrukare, övergick 1905 till bilindustrin och 1910 till aviationen. samt erhöll s. å. i Frankrike internationellt flygcertifikat. 1910 - 1913 utförde han en mängd lyckade flygningar i de skandinaviska länderna. Han var den förste som utförde militär flygspaning i Sverige. Han förestod en tid militärflygskolan på Malmslätt, samt var chef för Södertälje verkstäders flygskola. Han omkom tillsammans med marinflygaren C. A. Krokstedt den 29 juni 1918 under en flygning i svår dimma från Furusund till Finland. Flygbaronen var en särskilt vinnande personlighet och är en av dem som har gjort mest för att i Sverige väcka intresse för flygning, vars framtida betydelse han förutsåg.

Ingenjör Hans Fraenkel 1875-1919

Medlem nr 36. Invald 1911.

Luftseglare. En släkting till honom var med Andréexpeditionen på 1890 talet.

Prins Wilhelm

Kallad 1913 som klubbens Förste Hedersledamot.

Sitt första föredrag i klubben, som han anspråkslöst kallade "Bilder från Östafrika", höll prinsen i februari 1918. Detta vann genast travlarnas hjärtan genom sitt rättframma och humoristiska sätt att berätta om sina jaktminnen. Ur protokollen kan vi saxa följande: "Infödingarna i denna del av Afrika — berättade han — brukade skyla sin nakenhet med en filt — runt halsen och deras förnämsta kosmetiska hårmedel är en blandning av olja, fårtalg, gödsel, och röd jord." Vi veta alla vad sjömans-, diktar-, jägar- och filmprinsen hunnit uträtta som forskningsresande och storviltjägare. Han har själv i medryckande böcker berättat om sina äventyr bland vita, neger och indianer. Han har varit med om revolution i Guatemala och presenterats av lektor Hemmendorff som "Prins de Suède" för de förtjusta infödingarna på S:t Barthélémy. Han har vandrat bland Mayakulturens minnesmärken i Yucatans ruinstäder, tagit upp film, jagat lejon och gorillor i Kongo och svävat mellan liv och död i en infödingsby, varifrån det tog tio dygn för att frakta sjuklingen till närmaste vita station.

Sven Hedin (1865-1952)

Invald 1913 som Travellers andre hedersledamot.

Välkänd för oss alla. Under tidens gång har också ett flertal, föredrag om Sven Hedin hållits inför denna samling. I protokollet från Travellers Clubs 10-årsfest 1921 där Sven Hedin mottog klubbens guldmedalj kan vi läsa följande.

"Han tackade för medaljen i ett anförande, lika elegant till formen som varmhjärtat medryckande till innehållet. Att det vann gehör i de närvarandes bröst, däri vittna det stormande bifall som följde anförandet. I detta skissade han travlarens uppgift i stora drag. Att han själv i snart ett halvsekel följt detta program har hans lyckosamma och framgångsrika gärning ådagalagt. Att det okända Asiens kartläggare är stortravlare visar bäst den brinnande energi, den flammande upptäckarlust som ända in i 70-årsåldern låter Sven Hedin lägga nya lagrar till de gamla i den geografiska och etnografiska upptäckarvärldens historia. Sven Hedin blev 1913 ledamot av Svenska Akademin.

Den 27 november 1952 avled Sven Hedin i en ålder av 87 år. Han donerade hela sin fantastiska samling till Etnografiska Museet.

Dr Eric Mjöberg (1882 -1938)

Invald 1912.

Det har alltid var något av en viking över Eric Mjöberg. Han var nypromoverad filosofie doktor i zoologi och ännu inte fyllda 30 år då han anträdde sin första forskningsfärd till nordvästra Australien. Sin andra färd till Australien företogs med anslag från Travellers Club. Han medförde hem över 40.000 föremål vilka tillföllo Riksmuseets samlingar. Mjöberg var en framsynt Travlare. Redan 1912 planlade han en resa till Nya Guinea med areoplan. Helst ville han göra det i en Farman-maskin, en dubbeldäckare för fem personer, med en miniatyrdito för två individer och ett hydroplan som auxilärkryssare. "De koncessioner som självklart skola tilldömmas honom för alla den stora öns nu dolda, men av honom upptäckta naturrikedommar, komma kostnadsfritt likaså att överlåtas på Travellers Club, vars ekonomiska ställning därigenom välbehövligt skall tryggas för evärderlig framtid". Tyvärr, för vetenskapen och oss i Travellers Club, stannade förslaget på papperet. Mjöberg har ändå visat sin tacksamhet till Travellers Club och skänkt en stor mängd föremål till Travellers Club, vilka nu förvaras på Folkens Museum.

Greve Eric von Rosen (1879-1948)

Invald 1912

Hedersdoktor vid Kölns Universitet, godsägare och forskningsresande. Kungl Vetenskapsakademiens Linnémedalj i guld och svenska sällskapet för antropologi och geografi Retziusmedalj i silver. Svenska Chaco-Cordiller-expeditionen 1901-02, Egypten 1905, Vita Nilen 1909, Svenska Expeditionen genom Afrika 1911-12.

Direktör Gustaf von Hofsten (1880-1958)

Invald 1911

Medlem av Nordensköld - von Rosens expedition till Sydamerika 1901-02. Ett stort antal resor till Nordafrika. Hängiven ballongfarare. Gjorde till och med sin brölloppsresa i ballong. Flyghamnschef i Stockholm.

Albert Engström (1869-1940)

Invald 1911.

Albert Engström förtäljer följande, från en vistelse i Paris den 14. 10 1909, beträffande flyg; Trots präster och annan reaktion har vi kommit så långt att vi kunna flyga. Det är visserligen med fågelungars osäkra och sökande vingslag, men det går, och somlig är till och med nästan vuxna. Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas.

Albert Engström tillhörde den inre kretsen i TC början; medlem nr 11. Albert Engström var god vän med KABA. Albert Engström var ofta pank p g a sitt ”dåliga” leverne. Han promenerade då ofta från sín bostad i Vasastaden ut till Stora Frösunda där KABA bodde, för att låna pengar av honom. Som säkerhet brukade kan lämna en tavla. Vid KABA´s död upptäckte döttrarna ett stort antal målningar i en garderob, vilka igenkändes som Albert Engström´s. DE saknade dock signatur. Döttrarna tog då tavlorna med sig till sjuksängen där Albert Engström befann sig och han signerade dem.

Start   Kalendarium   Travlarnytt   Fotoalbum   Reseberättelser   Hälsningar   Styrelse   Historia   Stadgar   Kontakt   Länkar